hoppsan

I dag så lämnade jag målaryrket för en stund för att agera glasmästare och snickare. Den "riktige" glasmästaren och jag åkte i väg för att göra en insatts. Redan hemma på verkstaden blev jag påmind varför jag lämnade min glasmästarkarriär bakom mig och gick över till måleri. när vi skulle lasta bilen fick an som så många gånger förr galopperande magkatarr.

Väl på plats så stod han för 40% av snacket tanten för 45%, gubben för 4,8% och jag för resten. Jaja, jag jobbar bäst själv. Vid lunch bjöd dom på ostbullar med ost. Där fick jag reda på att gubben hade haft minst två hjärtinfarkter och legat mer på sjukus än varit hemma. Men nu mådde han bra. Tillbaka till jobbet, tillbaka till det eviga snacket. Min kollega och tanten går in i huset. Jag står uppe på en ställning och sågar bort ruttet trä i en karm, gubben står bakom och iakttar mig. Jag vill hem, är trött. hör pladdret där inne, skvaller, gnäll. Jag försvinner i egna taankar när jag plötsligt hör en dov duns. när jag vänder mig om ser jag hur gubben ligger ner på gräsmattan med huvudet på ett betonglock. Tusen miljoner tankar far igenom huvudet. hjärt och lungräddning, mun mot munmetoden, hjärtinfarkt, 112. jag galer på tanten att hennes gubbe har trillat varpå hon frågar vem.

Jag förbereder mig för lite gubbhångel och svingar mig ner för ställningen. När jag kommer fram till gubben ser jag att han har puls. För säkerhets skull känner jag efter. Efter något som känns som en evighet kommer tanten och min kollega spatserande och efter ytterligare en stund vaknar gubben till. Det är bara dom starka medicinerna som busat. Allt är lugnt men tanten är uppenbart skärrad. min kollega får en jäkla fart och på bara ett litet kick är vi klara med jobbet och åker där ifrån. vad säger man? vad gör man?