Mistu och Midawa´s äventyr del 4

Del 3

En fjäril flög till synes målöst genom luften för att slutligen slå sig ner på en liten stubbe. Efter att ha utforskat den närmaste omgivningen med sina insektsögon och kommit fram till att platsen var precis så säker som den hade uppfattast uppe från luften bredde den ut sina färgsprakande vingar för att smekas av solens strålar. Mitsu satt i det höga gräset på ängen bara en liten bit ifrån fjärilen men han var för upptagen för att notera uppvisningen. han var försjunken i djupa tankar.

Det hade gått ett år sedan Midawa försvunnit ner i sjön tillsammans med Fretri. Cionshin hade hittat hennes söndertrasade kropp flera veckor senare. Mitsu hade fortfarande varit sängliggande då och när han fick beskedet trodde han aldrig att han skulle komma upp ur sängen. Den personen som han vuxit upp med fanns inte längre. Han kunde inte släppa det och hade väldigt svårt att koncentrera sig på dom vardagliga sysslorna. dom övriga i byn däremot hade för länge sedan återgått till det normala. Han kunde inte förstå det. Hur lätt man bara kunde glömma och gå vidare.

Med ett par kraftfulla tag kastade sig fjärilen upp i luften och försvann. Mitsu rycktes tillbaka från sina drömmar och såg upp. Ut ur skogen kom Cionshin gåendes mot honom. Hon hade ett långt svart hår som lekte i vinden. Hennes hud var lite mörkare än dom andras i byn vilket avslöjade att hon hon från folket uppe i bergen. Hon log brett och vinkade till Mistu. Hennes vita tänder passade väldigt bra till dom röda och fylliga läpparna. Mistu höjde handen och vinkade tillbaka. han fick kisa för att han hade solen rakt i ögonen.

- Jag, jag tyckte att jag såg Bulains här. Började han ursäktande.

Hon skrattade till.

- Mistu, du behöver inte ljuga för mig. jag visste att du skulle sitta här och fundera. jag har med mg lite mat.

Hon höll fram en korg fylld med mat. Cionshin verkade ta allt med en klackspark, alltid glad. Mistu gillade henne men visste inte om hon hade samma känslor för honom som han hade för henne.

Dom slog sig ner i gräset och började att äta. Cionshin pratade om allt mellan himmel och jord och Mistu lyssnade. för ett ögonblick lättade hans sorg lite. Cionshin strök undan en lock från hans panna.

- Jag tänkte att jag skulle resa hem och hälsa på mina föräldrar. Pappas hosta har blivit värre.

- Det var tråkigt att höra. när reser du?

Cionshin tog en bit frukt och svarade efter att hon svalt.

- Jag ger mig av så fort vi är klara med ponsis-skinnen. sen stannar jag nog där tills öst och västmånarna står i linje igen. Sen kommer jag tillbaka här till dig.

Mistu log och la en hand på hennes axel. Efter att ha tittat på henne i något som kändes som en evighet släppte han hennes axel och vände bort blicken.

- Skall vi gå tillbaka?

- Ja vi får nog göra det.

Dom reste sig upp, tog korgen och gick tillbaka mot byn. När dom kom fram till skogsbrynet kände Mitsu Cionshins hand i sin...